Sandra - Mamma till Leona

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE DEL 2

Vart var vi? Vattnet gick. Jag skrek på J som ringde in till förlossningen igen och dom skulle förbereda ett rum åt oss. 

Under tiden som J pratar med dom i telefonen så känner jag bara hur hela kroppen börjar trycka på utan att jag ens hinner reagera. En krystvärk! Ska krystvärkarna börja nu? Här slår tanken mig att vi inte kommer hinna in.
- Dom skulle förbereda ett rum åt oss, vi måste åka nu.
- Jag tror inte att vi kommer hinna!

Ingen av oss förstod nog riktigt att det skulle gå så fort. J trodde att vi skulle hinna och eftersom att han ofta har rätt så sa jag bara "men då får du hämta bilen för jag tänker fan inte gå till garaget".
Medans han springer till garaget för att hämta bilen så får jag ännu en krystvärk. Kraften var så sjukt stark, riktigt häftigt nu när jag tänker på det i efterhand. Det finns inte en chans att man kan stå emot, hela kroppen bara trycker på. Jag tog handen mellan benen för att få ett kläm på hur det låg till där nere. Det känns ju inte som det brukar kan jag ju säga. Jag känner hur det har öppnats upp och hur en bula börjar kännas, alltså huvudet som har tryckts ner så långt att jag känner det trots att det inte har ploppat fram än. 
Här går allting så sjukt fort, mitt tidsperspektiv har helt försvunnit. J kommer inspringandes och säger att bilen är precis utanför. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att ställa mig upp och gå till bilen. Det skulle aldrig gå. 
- Vi kommer inte hinna. Hon är på väg ut!
- Jag ringer dom igen.

Han ställs i kö och jag får ännu en krystvärk. Vill ha kontroll, vill veta vad som händer när jag trycker så jag håller handen mellan benen samtidigt som jag trycker. När trycket släpps så andas jag som aldrig förr. Känner hur det är riktigt kallt. 
- Är dörren öppen?
J hade glömt stänga den när han kom inspringandes för att hämta mig. Undra vad grannarna trodde när dom hörde mitt brutala skrik inifrån lägenheten. Lär ju ha hörts i hela området.

Ännu en krystvärk kommer och jag känner hur den här bulan som jag kände mellan benen växer fram mer och mer under varje krystning. Jag börjar få panik. Jag inser att jag faktiskt kommer att föda i mitt badrum utan någon medicinsk hjälp (heter det så?) på plats. Orosmoment nummer 1 är Leonas hälsa. Vad gör vi om hon inte skriker? Vad gör vi om navelsträngen är runt halsen? Tänk om förlossningen är för ansträngande för henne att hon inte mår bra när hon kommer ut! Orosmoment nummer 2 var min fiffi. Jag var rädd redan innan för att spricka och ännu mer då när jag satt där och krystade på helt utan någon som kunde kontrollera och hjälpa till.
En till krystvärk och efteråt så ser J min panik. Han ber mig lugna ned mig och då inser jag hur fort och ansträngande jag andas och hur benen hoppar upp och ned. Jag försöker kontrollera andningen genom att ta min darrande hand över munnen. Andra handen som är mellan benen känner hur huvudet snart är ute. Jag kände att nästa krystning händer det. Mycket riktigt. Under nästa krystning kommer huvudet ut och då skulle ni ha hört på ansträngd andning. Jag har handen om Leonas huvud som nu tittar ned i toaletten (schysst första syn på världen utanför magen). Jag försöker hämta ny kraft och hör bara hur J ber mig hoppa upp.
- Du måste hoppa upp så jag kan ta emot!

Jag lyfter upp rumpan och kroppen trycker på. Ut flyger världens finaste lilla tjej in i pappas armar. När jag spelar upp det ögonblicket i huvudet nu så tänker jag alltid på amerikansk fotboll. Ni vet när dom i början står böjda nedåt så ska en kasta bollen mellan benen och killen bakom ska ta emot. Det var vi.
Yes, hon skriker! J har nu henne i famnen och allt ser ut att vara bra, då släppte ALLT! Leona mår bra och smärtan var borta. Jag var SÅ glad att det äntligen var över. Jag bara sjönk ner på huk och försökte återfå min normala andning. På golvet ser jag en stor pöl med blod och en gråaktig sträng som går mellan mig och Leona. J säger till mig att lägga mig ned för att blodet inte skulle fortsätta att rinna.
Vi båda skrattar och inspekterar vårat mirakel. Här är hon! Att äntligen få se hur hon ser ut och höra hur hon låter efter 9 månaders längtan var helt otrolig. 

DÅ svarar dom. Ni minns väl att jag sa att J ringde in till förlossningen för att fråga vad vi skulle göra, men att han ställdes i kö. Han satte dom på högtalare under tiden.
- Hon har redan fötts.
- Oj, det gick fort. Jo, hehe... jag hör hur hon skriker.

Dom ber J linda in henne i en handduk och lägga henne på mitt bröst. Navelsträngen var ganska kort så när han skulle lägga henne på bröstet så tog det emot. Jag kände inifrån hur det drogs i strängen. Hon fick då läggas på magen.
Där låg jag med min dotter på min mage och jag var så sjukt stolt över mig själv och även J! Vi klarade det! Vi gjorde det tillsammans. Jag är så otroligt tacksam över att J behöll lugnet så bra som han gjorde. Han bara fann sig i situationen och hjälpte mig att föda fram våran dotter. Tänk hur många som hade panikat loss i en sådan situation. Så stolt över mig själv som lyckades ge liv åt en frisk liten tjej helt utan bedövning. 

Tjejen från förlossningen hjälpte oss att beställa en ambulans som kom strax efter att dom hade lagt på. Tre stycken kommer in och tar hand om oss. Navelsträngen skulle klippas innan vi åkte till sjukhuset som J fick klippa och sedan hjälpte dom mig upp på en bår och in till sjukhuset.
Nu när allt hade släppt så gjorde tröttheten och hungern sig påmind. När vi kommer in till förlossningen så står personal och ett rum redo för oss.
När man precis har klämt ut en liten människa och hunnit slappna av så vill man gärna tro att man är klar för dagen. Nej... då ska du trycka ut moderkakan och bli undersökt och sydd. Varför har ingen talat om för mig att det gör ont att ta ut moderkakan? Då ska man börja trycka igen medans sköterskan tryckte på magen och drog i strängen som hängde kvar. A J. Fick därefter se moderkakan som var jävligt häftig. Äcklig, men häftig.
Jag hade jävligt tur. Hade inte alls spruckit mycket som tur var. Hon fick sy två små stygn vilket inte alls kändes på grund av bedövning. Men bedövningen, som sagt... jag som trodde att man var klar. Först sprutade hon en spray som sved och sedan två stick med spruta på varje sida. Men efter det kände jag inte inget alls. Glömde nästan bort att hon var där nere och höll på.

Efter det fick vi äntligen in dom kända mackorna och herregud vad goda dom var! Har aldrig ätit en godare macka. Klockan måste ha varit runt 17-18 och då hade jag inte ätit sedan dagen innan runt 19 tiden, så nästan ett dygn utan mat.

Trots att det inte riktigt blev som vi hade tänkt oss så har jag inget negativt att säga om förlossningen. Jag har inte blivit ärrad för livet eller något liknande som vissa verkar tro. Jag ser tillbaka på det ögonblicket som en positiv upplevelse och känner "fan vad coolt! Vi gjorde det!". Att föda är det absolut häftigaste jag varit med om utan tvekan.
"Hur kändes det? Gjorde det så ont som det sägs?". Hade jag sagt att det inte gjorde ont så hade jag ljugit, det gör ont som fan! Det är en smärta som inte går att beskriva och man måste själv uppleva den för att förstå den. Jag tror dock att jag kopplade bort rätt mycket av smärtan efter att vattnet gick på grund av att jag var tvungen att tänka och agera så mycket själv. Jag var så orolig för hur allt skulle gå, hur hon skulle må osv. att jag inte riktigt att tid att fokusera på smärtan. Dom där superonda värkarna som jag fick innan vattnet gick var helt klart värre än när jag faktiskt krystade och kände hur hon åkte ned.

Nu hoppas jag att det är någon som orkar läsa allt det här, haha! Har ni några frågor så får ni jättegärna ställa dom. Märker att frågorna har varit många kring min förlossning. 



Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas