Sandra - Mamma till Leona

Ã…R 2016

Ojojoj mitt första inlägg för i år. Tänk att det nu är 2017. Känns som vi nyligen gick in i 2016 som nyfikna blivande föräldrar, lyckliga och med en liten Leonis i magen. Men det är faktiskt ett helt år sedan. 365 dagar sedan för att vara exakt. Nu står vi här med världens mest underbara dotter som har tagit oss med storm och ännu mer lyckligare än vad vi var då. Hur det ens kunde vara möjligt.
2016 var ett helt fantastiskt år. Vi fick efter 9 månaders väntan äntligen träffa våran dotter. Bara det är ju helt fantastiskt och sätter år 2016 på en överlägsen första plats på världens-bästa-år-lista. Vi var med om en helt otrolig förlossning (för er som inte har läst den, här har ni DEL 1 och DEL 2). En förlossning som vi i våran vildaste fantasi aldrig kunde ha föreställt oss. Så under 2016 levde vi större delen i en bebis-bubbla. En bebis-bubbla utan dess like. En bebis-bubbla som svävade på rosa moln i ett godisland. Ungefär så. Så underbart var/är det. Ni som vet, ni vet vilken känsla jag försöker beskriva.
Vi har med andra ord haft ett helt underbart år där jag har fått uppleva så mycket tillsammans med min lilla familj. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och har utvecklats så enormt mycket. Jag har blivit mamma! Herregud. Jag är en mamma. En bättre titel kan man ju inte få.

MEN på 365 dagar kan det hända VÄLDIGT mycket. För våran del var mestadels av året helt fantastiskt, men sedan hände det som absolut inte får hända. En familjemedlem fick lämna oss alldeles för tidigt. Smärtan går inte ens beskriva och än idag kan jag fortfarande inte tänka på att hon är borta utan att bli gråtfärdig. Jag har haft väldigt svårt att bearbeta detta ska ni veta. Jag tror inte ens människor i min närhet har förstått HUR tufft jag har haft det med att acceptera hennes bortgång, för jag pratar inte om det. Jag kan inte prata om det. Jag vet inte hur man hanterar döden. Hur man bearbetar en bortgång. Det har nästan aldrig hänt mig tidigare. Jag försöker ta mig igenom det genom att inte tänka på det. Jag tror att det är fel. Jag tror man ska tänka på det, inse vad som hänt och ta sig igenom det. Men jag kan ju inte inse. Jag kan inte acceptera det och därav inte ta mig igenom det. Just nu ligger det molnet bara och svävar och så fort jag kommer i kontakt med det molnet så viftar jag bort det. Vad håller jag på med? Det är ju som att göra att hon aldrig har existerat. Hur hemskt är inte det? 
Det är något jag ska jobba med under detta år. Ett av mina nyårslöften. Bearbeta Lillis bortgång och hylla dom 10 åren hon fick på denna jord istället för att borsta det under mattan för att slippa känna smärta. Jag vill kunna tänka på henne och le. Minnas allt det fina.

Från dagens förmiddagsnap.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas