Sandra - Mamma till Leona

Kategori: Leona 6-9 månader

UTVECKLINGSFAS OCH KLAPPA HÄNDERNA

Nu är vi precis hemkomna från kalas nummer 1/2 för denna helg. Idag har vi firat min farfar som fyllde 65 år nu i veckan och imorgon ska vi fira min mamma som fyller år idag. Grattis mamma

Nu sitter jag i stort sett bara och väntar på att Leona ska vakna så jag kan flytta över henne från vagnen till sängen. Hon är för tillfället i en utvecklingsfas just nu så sömnen är inte den bästa. När man lägger henne för natten som brukar vara runt 20.00 så vaknar hon hela tiden fram tills att vi går och lägger oss. Då kan hon sova ett par timmar och från 03-04 tiden vaknar hon en gång i timmen vissa nätter och ibland lite färre. Jag får vara glad att hon somnar om på bara någon minut varje gång. 
Aptiten ska dessutom bli dålig i denna utvecklingsfas vilket hon också har och att den föräldern som är hemma är den enda som funkar och så är det V E R K L I G E N just nu. Hon är SÅ mammig! Dock så börjar det bli bättre, men vissa dagar så började Leona grina bara hon trodde att J skulle plocka upp henne. Samma på nätterna när J går in till henne när hon vaknat... hon GALLSKRIKER, men så fort jag tar henne så blir hon helt tyst. Hon klänger på mig konstant och ska alltid klättra på mig. När man sitter på golvet så kommer hon och attackerar mig med klätter och kläng. Supergulligt vissa gånger, men ibland väldigt krävande när man försöker få något gjort.

En annan fun fact a la Leonis är att hon äntligen har lärt sig att klappa händerna. Hon klurade ut det förra helgen och sedan dess har hon klappat händena NON STOP. Hon är så stolt att hon kan göra det, så hon gör det konstant.
Förra söndagen så var jag inne i badrummet och skulle sortera tvätt och J låg inne i vardagsrummet. Hon ville jättegärna visa oss hur duktig hon var så hon kröp först till mig, tittade fram bakom dörren, satte sig och klappade händerna. Då ville hon att även jag skulle klappa som "åh vad duktig du var nu". Sedan kröp hon till J, satte sig någon meter ifrån honom och klappade händerna. Och så här höll hon på huuuuur länge som helst och det var supergulligt! Min älskade lilla tjej vad du börjar bli stor.

Ps. L vaknade under tiden jag skrev inlägget. Vi var egentligen hemma runt 21-tiden. Nu förstår jag inte varför jag ens tillägger detta...

Dagens bus



Ã…R 2016

Ojojoj mitt första inlägg för i år. Tänk att det nu är 2017. Känns som vi nyligen gick in i 2016 som nyfikna blivande föräldrar, lyckliga och med en liten Leonis i magen. Men det är faktiskt ett helt år sedan. 365 dagar sedan för att vara exakt. Nu står vi här med världens mest underbara dotter som har tagit oss med storm och ännu mer lyckligare än vad vi var då. Hur det ens kunde vara möjligt.
2016 var ett helt fantastiskt år. Vi fick efter 9 månaders väntan äntligen träffa våran dotter. Bara det är ju helt fantastiskt och sätter år 2016 på en överlägsen första plats på världens-bästa-år-lista. Vi var med om en helt otrolig förlossning (för er som inte har läst den, här har ni DEL 1 och DEL 2). En förlossning som vi i våran vildaste fantasi aldrig kunde ha föreställt oss. Så under 2016 levde vi större delen i en bebis-bubbla. En bebis-bubbla utan dess like. En bebis-bubbla som svävade på rosa moln i ett godisland. Ungefär så. Så underbart var/är det. Ni som vet, ni vet vilken känsla jag försöker beskriva.
Vi har med andra ord haft ett helt underbart år där jag har fått uppleva så mycket tillsammans med min lilla familj. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och har utvecklats så enormt mycket. Jag har blivit mamma! Herregud. Jag är en mamma. En bättre titel kan man ju inte få.

MEN på 365 dagar kan det hända VÄLDIGT mycket. För våran del var mestadels av året helt fantastiskt, men sedan hände det som absolut inte får hända. En familjemedlem fick lämna oss alldeles för tidigt. Smärtan går inte ens beskriva och än idag kan jag fortfarande inte tänka på att hon är borta utan att bli gråtfärdig. Jag har haft väldigt svårt att bearbeta detta ska ni veta. Jag tror inte ens människor i min närhet har förstått HUR tufft jag har haft det med att acceptera hennes bortgång, för jag pratar inte om det. Jag kan inte prata om det. Jag vet inte hur man hanterar döden. Hur man bearbetar en bortgång. Det har nästan aldrig hänt mig tidigare. Jag försöker ta mig igenom det genom att inte tänka på det. Jag tror att det är fel. Jag tror man ska tänka på det, inse vad som hänt och ta sig igenom det. Men jag kan ju inte inse. Jag kan inte acceptera det och därav inte ta mig igenom det. Just nu ligger det molnet bara och svävar och så fort jag kommer i kontakt med det molnet så viftar jag bort det. Vad håller jag på med? Det är ju som att göra att hon aldrig har existerat. Hur hemskt är inte det? 
Det är något jag ska jobba med under detta år. Ett av mina nyårslöften. Bearbeta Lillis bortgång och hylla dom 10 åren hon fick på denna jord istället för att borsta det under mattan för att slippa känna smärta. Jag vill kunna tänka på henne och le. Minnas allt det fina.

Från dagens förmiddagsnap.

VÄRLDENS BÄSTA 2016

Är det bara jag som tycker att december bara flög förbi? Tycker att vi precis firade första advent och helt plötsligt var det julafton. Jag var så inställd på att det var så länge kvar. Kom på mig själv att skjuta upp saker och ting, som till exempel att slå in julklappar - "Jag gör det när det börjar närma sig julafton" och så var det bara tre dagar kvar. Det var så mycket som jag inte hann med nu när jag tänker efter. Hann inte njuta som mycket som jag egentligen önskat av allt det mysiga som kommer med december. 

Vi hade i alla fall en jättemysig julafton! Leonas första julafton och vår allra första julafton som familj. Hon har blivit SÅ bortskämd och fått så himla många julklappar av alla. Vi är så tacksamma för allt hon (och jag och J såklart) har fått och för alla fina människor som hon har runt omkring sig. Det är helt otroligt vilken fin familj och vilka vänner vi har. Herregud vad Leona kommer känna sig trygg och älskad när hon växer upp. 

Imorgon är det sista dagen som 2016 har att erbjuda. Världens bästa 2016! Jag kan inte annat än le och känna mig så lyckligt lottad. Vi vinkar hej då till året som varit och ser fram emot 2017. Frågan är bara hur i helvete vi ska kunna toppa 2016?!





Haha alltså den här bilden. Kolla hennes ben! Verkligen posera när kameran kommer fram.

MAMMALIVET

Klockan är i skrivande stund 00.42 och här sitter jag på vardagsrumsgolvet med en svart ansiktsmask och färg i håret. Det är så här mammalivet ser ut. Jag skjuter upp allt till kvällen, efter Lillan har somnat så man kan göra det i lugn och ro. När kvällen väl kommer är man rätt slut och inser att sitta i soffan och slöglo på telefonen är mycket mer lockande än att ta tag i disken eller hänga upp tvätten. 
Men nu kände jag att mitt hår behövde en makeover och mitt ansikte behövde lite kärlek, så då får jag sitta här medans mina hjärtan snarkar för fullt inne i sovrummet. Avis? Ja, det kan man väl säga. Nu hoppas jag verkligen att det blir något av den här färgen. Behöver ljusa upp det!

Annars då? I går åt J julbord med jobbet så jag och Leona åkte hem till min farmor och farfar och mös där hela dagen/kvällen. Så tråkigt att bara sitta hemma. Det känns som att det är det enda vi har gjort senaste veckorna pga. alla sjukdomar Leonis har åkt på. Jag tror vi är inne på fjärde veckan i rad med något. Förkylning, feber, magsjuka... you name it. Hon har åkt på ALLT!
Idag åkte vi iväg en snabbis och köpte julgran och handlade hem mat. Alltså vi fick tag i en så fin gran! Den saknar dock kulor och stjärna för tillfället, så än får ni ingen bild. Men J ska ta hem en massa kulor på måndag, så då kommer den bli superfin!
Vi kör på riktig gran. Min familj har alltid haft riktig gran, så jag är liksom van vid det. Luktar ju så otroligt gott också med en riktig. Ett minus för allt barrande, men det kan jag ta. Eller snarare, min dammsugare kan ta det.

Nej, nu måste jag tvätta ur hårfärgen. Hörs på måndag igen! Godnatt.

Gårdagens Leonis



 

HON KRYPER!

Alltså vet ni? Leona har äntligen lärt sig att krypa! Hon har ju länge kunnat ta sig fram, väldigt fort dessutom, genom att åla sig fram. Hon ligger helt platt på mage och drar sig fram med armar och ben.
Jag sa för ca en vecka sedan att hon väldigt väldigt snart kommer knäcka koden och det gjorde hon ikväll. Hon har länge stått på knä och verkligen försökt ta sig fram, men hon har inte riktigt fattat hur hon ska få fram benen... till i förrgår. Då lyckades hon ta sig fram två steg på knä. Men ikväll kröp hon som om hon har krupit hela sitt liv. Helt plötsligt så kröp hon! Hur otroligt är inte det?! Att bara helt plötsligt kunna det.  Alltså mitt mammahjärta dog! Jag gapa och skrek helt förtvivlat (av lycka givetvis) och sprang och hämtade kameran. Crazy mama, I know.
När jag hade lugnat ner mig lite så satt jag där på golvet och bara stirra på henne när hon kröp runt i vardagsrummet, fram till tvbänken, ställde sig upp på knä och kollade vad som fanns på bänken. Då tänkte jag att HERREGUD vad jag är stolt! Jag har nyss beskådat min dotters första kryp och hon har på bara några dagar vuxit (inte storleksmässigt) och lärt sig SÅ mycket bara senaste veckan.
Hon börjar kännas som en riktig människa nu. Kanske låter konstigt, vadå som en människa? Hon är ju en människa. Ja, jag vet. Men från att ha varit i sin egna lilla bebisvärld så har hon nu blivit mycket mer med i våran värld. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Men nu är hon verkligen med på noterna. Man kan nu prata med henne och hon förstår. Hon förstår när man ropar på henne, hon förstår och härmar när man ber henne säga "mamma" och "pappa". Mest "pappa". Då låter det ungefär så här "ba ba ba ba". Hon förstår "aja baja" och "kom". Alltså listan kan göras såååå lång med allt hon har lärt sig på bara några veckor. Nu är det bara en tidsfråga innan hon springer omkring själv. Hon går ju för fullt redan nu (med stöd såklart). Så fort man gör handen tillgänglig så tar hon tag i den för att ta sig upp på fötter så hon kan stå och gå. Standard är ju när jag sitter på golvet, så ålar hon sig alltid fram till mig jätteivrigt och börjar klättra på mig. Hon använder mig som stöd.

Åh som ni kanske märker så är jag så himla stolt! Jag kan fortsätta att skriva i timmar om allt hon gör. En inblick i vår vardag. Men ingen skulle nog orka läsa det. Eller jo... typ min mamma och farmor typ. 


JULBAK

Då är vi hemma igen efter några dagar hemma hos min mamma. Nu har vi samlat ny energi och jag har väl gått upp ett par kilon efter all smakprovning man har gjort på det vi har bakat (and it's alot) och allt fika man har proppat i sig till eftermiddagsfika, kvällsfika, jag-vill-ha-fika-fika... ja, alla fikor du kan tänka dig. 

I måndagskväll gjorde vi dom berömda (berömda i våran familj) nougat och nöt bitarna. Vi har väl egentligen inget namn på dom, men for now kallar vi dom för det. Det är en nougat och choklad blandning med nötter i som läggs i likadana små formar som man använder till ischoklad som btw är så vidrigt. Just på grund av att det är så vidrigt så har mamma hittat på det här receptet för så mycket godare chokladbitar. Dom är to die for.
Igår (tisdags) började vi baka lussebullar direkt på morgonen för att hinna med allt som skulle bakas. Två satser av lussebullar blev det, så det tog sin tid som ni kanske förstår. Sedan innan middagen bakade vi ett speciellt recept på havrebollar som också är to die for. 
Meningen var att vi dessutom skulle baka mandelbiskvier under kvällen, men Leona åkte på en förkylning (IGEN!!!!) så det drog ut på tiden att natta henne då hon vaknade hela tiden av hosta och snorig näsa. Så dom fick vi baka i morse istället.
Så ja, en hel del bakning har det blivit dessa dagar och nu har jag hela frysen och kylen full med godsaker. Jag ser verkligen framför mig hur tjock jag kommer bli dom närmsta dagarna. Kommer ju rota i kyl och frys stup i kvarten. Ska nog önska mig ett gymkort i julklapp. Ärligt alltså. Jag har faktiskt tänkt göra det.

Så så har våra senaste dagar sett ut. Nu sover Leona som en prinsessa. Hon har inte vaknat än, vilket är ett stort plus. Hoppas förkylningen låter henne fortsätta sova så här. Nu ska jag göra henne sällskap tänkte jag. Godnatt!







DET HÄR MED ATT AMMA

Jag har funderat på det här med amning dom senaste dagarna. Leona äter ju mer och mer vanlig mat, men ammar precis som vanligt. Jag  Ä L S K A R  våra amningsstunder och har så svårt att se oss sluta med det. Det känns så sorgligt på något sätt.
Det känns som att det oftast skrivs och pratas om den här 6-månadersgränsen. Att man gärna ska amma i 6 månader och sedan kvittar det... typ. Leona är nu 7,5 månad och jag har ingen som helst tanke på att sluta än. Jag får bara inte bli en sådan mamma som ammar till att ungarna börjar i skolan HÖHÖ. Det känns ju lite overdrive. Men det känns ju som att man behöver planera lite. Det behövs väl trappas ned? Det går väl inte bara att sluta från ena dagen till den andra?

Tänk hur vi ser så olika på amning. Vi vill alla amma olika länge, vissa vill inte amma alls, vissa kan inte amma. Vissa tycker till och med att amning är äckligt. Man vet aldrig vilka blickar man får när man på ett allmänt ställe ska sätta sig och amma. Antingen dom här helt obrydda, dom som blir lite awkward och inte vet vart dom ska titta eller dom som man ser som tycker att det är onaturligt. "Ursäkta mig, men jag matar mitt barn här. Det mest naturliga som finns i hela världen". Där sitter dom och blir lite halvt äcklade av att min bebis suger på mitt bröst. Min tanke är ju snarare att om dom nu blir så fruktansvärt besvärade av att jag matar mitt barn, vad är det dom tänker? Är det inte dom som är lite äckliga som tycker att jag är äcklig för någonting som är helt naturligt? För dom tänker ju inte på det som något naturligt, utan något perverst. Who is äcklig nu?
Jag har hela tiden haft en väldigt lätt inställning till amning på allmän plats. Lite jobbigt var det väl i början när man var ovan att slänga fram bröstet bland folk, men det gick snabbt över. Nu kunde jag inte bry mig mindre om vad folk tycker. Jag ammar när det behövs och då spelar det ingen roll om vart jag är. Sorry people!


Här var L bara 1 månad gammal. Tänk vad hon har växt och blivit till den mest underbaraste lilla varelse som vandrar på denna jord.

FÖRSTA LUCIATÅGET

Leonas första luciatåg - CHECK! Finns det något bättre än alla first-timer? Nej, det gör fan inte det. Första leendet, första tanden, första julen, första bajset... Alltså ALLT verkligen! Eller njae, inte tråkigheter såklart. Allt som Leona får uppleva för första gången är så speciellt för mig och jag vill göra varje ögonblick så minnesvärt som det bara går.
Hon var i alla fall världens sötaste lilla tomtegumma (haha, tomtegumma). Så otroligt söt i sin klänning och sin lilla mössa. Hon älskar sångstunder så hon ville gärna stå upp och hoppa upp och ned. Dansar eller diggar vet jag inte riktigt, men det är urgulligt!

Att stå är det som är roligast just nu. Ska man försöka sätta henne ned på t.ex. golvet för att klä på henne så gör hon 'pinnen', spänner hela kroppen raklång för att försöka komma upp på fötter. "Jag är för stor för att sitta, jag vill stå!".
Jag kan verkligen inte förstå hur hon blev så stor så himla fort? Hur är det möjligt att tiden kan gå så fort? Samtidigt som det är så himla kul att följa hennes utveckling så får jag även lite ångest över att det går alldeles för fort. And I knooooow, att jag skriver om det här med tiden allt för ofta, men vet ni? Jag nojar över det allt för ofta också.
Jag vill aldrig  att hon ska växa upp! Aldrig börja på dagis. Aldrig börja i skolan. Aldrig bli tonåring. Aldrig flytta hemifrån. Aldrig bli vuxen. Jag vill ha min bebis för alltid. Ibland är jag rädd att jag nojar FÖR mycket inför den dagen hon ska börja på dagis att jag glömmer att leva i nuet och bara njuta av tiden. Försöker slå mig själv på fingrarna. Sluta nu.



UPDATE FRÃ…N OSS

Här har det inte hänt så mycket senaste dagarna om jag ska vara ärlig. Leonas förkylning har gjort att vi bara har varit hemma. Men här är lite update från oss:

  • Leonas tomteklänning med luva hänger redo på garderobsdörren. Imorgon är det nämligen dags för Leonas första luciatåg på öppna förskolan. Alltså hur gulligt?! Som tur är är det på morgonen så J kan även vara med innan han åker till jobbet.
  • Våran tvättmaskin testade verkligen mitt tålamod idag. Igår på dagen tvättade jag en maskin som inte gick att öppna när den var klar. Provade köra ett nytt program, centrifugera, stänga av, sätta på, MEN LUCKAN VÄGRADE ÖPPNA! Tänkte att jag låter den stå över natten, så bör den gå att få upp imorgon. NEJ! Imorse slog jag på maskinen igen på samma program och den vägrade öppna igen. Jag var helt tokig här hemma. Öppnade upp hela uttaget och pluggade ur den i en timme, tömde på vatten manuellt... ja, allt som gick att göra gjorde jag minst två gånger.
    När jag spenderat halva dagen åt att försöka få maskinen att öppna sig och svaret från kundtjänst var "vi skickar en tekniker som bör ringa upp dig om senast 5 arbetsdagar" så blev jag tokig. 5 ARBETSDAGAR?! Jag hade ett berg av kläder som skulle tvättas + en bebis som ofta har flera ombyten om dagen. Jag kan inte vänta i 5 dagar.
    Jag fick spel och slet upp luckan med en skruvmejsel. Det tog tid och några grader argare för min del, men till slut flög den upp. Det lämnade en del spår på luckan, men nu funkar den felfritt!
  • 18 dagar kvar till julafton.
  • Jag älskar min familj (ingen update, men förtjänar att listas).

Här har ni några bilder från i söndags när vi bakade pepparkakor. Godnatt!





2015 vs. 2016.
Det har blivit lite av en tradition att J gör ett pepparkaksporträtt av oss. Bilden till vänster var väldigt mörk såg jag nu. Det ska i alla fall vara jag och J som han gjorde förra året.
Den till höger gjorde han nu i söndags. Detta år med barnvagn och det bästa som någonsin hänt oss - Leona.

 

DAGENS MIDDAG

Idag fick det bli lax och potatis till middag. Både för min och Leonas del. Till Leonas måltid använde jag mig av:

  • 1 laxfilé
  • 1 potatis
  • 2 teskedar dill
  • 1 tesked fryst majs
  • 1 tesked frysta ärtor
  • 1 dl vatten
  • 1 matsked rapsolja

Jag delade laxen i små bitar, la i en kastrull tillsammans med dill, majs, ärtor och vatten. Lät det koka lätt under lock i 15 min. Potatis kokade jag för sig eftersom att jag skulle koka potatis åt mig själv. Sedan mixade jag bara allting med en stavmixer och i med rapsoljan så var middagen klar. 

Eftersom att Leona verkar hata varm mat så fick jag ingen rättvis bedömning av rätten. Hon ska få den till lunch imorgon, så då får vi se vad hon tycker. Vet inte varför hon har hakat upp sig på varm mat. Alltså det är så pass illa att hon får kväljningar, haha! Det är helt sjukt. Stoppar jag in en sked med varm mat så ser hon för det första ut som "vad i helvete stoppade du i min mun?" och sedan ser man att hon inte riktigt vet vad hon ska göra med maten i munnen och strax därefter får hon kväljningar. Men serverar jag samma mat fast kall, som t.ex. dagen efter, så går det hur bra som helst. 


1 DECEMBER

Då är det äntligen december! Finns det nå bättre? Hela december är så himla mysigt och den här nedräkningen till julafton är ju nästan det bästa. På något sätt känns det dessutom ännu mysigare nu när man är en liten familj. Lillans första jul också, hur underbart är inte det? 
Jag har gått all in och gjort en egen julkalender i år till Leona och J. Dom delar på den, så dom får öppna ett paket varannan dag. Först på tur var givetvis Leona som fick öppna sitt första paket idag. Första paketet innehöll en pyjamas och det var väl inte så där jätteroligt kanske. Kartongen var roligare tyckte hon. Men men... pyjamas behövs fyllas på i större storlek då hon har växt ur en massa. In med nytt!
Men jag då? Man kan ju inte gå och köpa paket åt sig själv och lägga i kalendern. Eller klart man kan, men det är ju inte alls lika roligt. Tror jag går och köper en chokladkalender till mig själv imorgon. Ingen jul utan chokladkalender är mitt motto.

Annars har vi haft J hemma idag då vi har smittat ner honom också. Här är jag så där självisk igen och tycker att det är lite mysigt att ha honom hemma trots hans snorande och hostande. Vardagslyx att ha honom hemma en vardag.
Det blir att hoppa över babysimmet imorgon och kurera Leona helt och hållet. Av någon anledning så har hon varit ännu snorigare idag, så vi ger det en till hemmadag och sen hoppas vi att hon blir frisk. 

Nu ska jag borsta tänderna och slänga mig i sängen där mina två hjärtan redan ligger och myser. Godnatt!






SJUKSTUGA

Vi har blivit sjuka... igen! Jag var jättesnorig igår och kände hur mitt huvud plötsligt vägde ett par kilon mer än vanligt. Antagligen feber. 
I natt var det Leonas tur. Jag misstänkte att även hon hade åkt på förkylningen när hon vaknade hela tiden. När vi vaknade för dagen så var hennes näsa helt igentäppt. MEN... trots sjukdom har hon varit SÅ glad idag tack och lov! Det är ju ingen lätt match att ta hand om barn när man själv är sjuk, herregud!
Men efter det här får det faktiskt vara nog! Det här är tredje veckan i rad som Leona är sjuk. Först feber i flera dagar, magsjuka veckan därefter och nu det här. 

Igår var vi på BVC. 8220 gram och 67,5 cm. Eller var det 68,5? Åh fy, skäms på mig! Ca 5 kilo och 20 cm har hon plussat på utsidan av magen. Bra jobbat! 
Hon fick även träffa en läkare som kollade så allt stod rätt till, vilket det gjorde. Hon fick mycket beröm för att hon såg så fin ut och följer kurvan perfekt. Mycket beröm fick vi även för att vi fortfarande ammar. Hon är en sådan tant som gärna ser att man ammar tills barnen tar studenten. 
 
Nu vaknade min lilla sjukling här hemma. J tar henne så jag kan skriva klart den här meningen och borsta tänderna. Jämställt, jadå! Godnatt på er.

BLOGGFRI HELG

Och där tänkte ni "aha, hennes bloggande höll ju länge". Jodå, jag kommer bara köra bloggfria helger. Mina helger kommer gå till att umgås med familjen då det inte blir så mycket av det på vardagarna. 

Hur har min helg varit då? Jo, alldeles perfekt! I fredags var det FULLT upp med babysim på morgonen och sen direkt iväg till Mall of Scandinavia för att kika på rean, black friday. Åh herregud vad jag ångrade det när jag väl var där. SÅ mycket folk och att gå runt med en barnvagn i en stor folkmassa är ju som att gräva sin egen grav. Men men, fick med mig en hel del hem, HEHE, så jag är rätt nöjd ändå. Bland annat julklappar till Leona och jättefina kläder till oss alla tre i familjen. Ni kommer få se dom längre fram. 
I lördags var jag och L iväg på julmarknad och julpysslade lite. Någon typ av strut gjorde jag som blev... helt okej. Vet inte riktigt vad man ska med den till dock. Lägga lite godis i kanske?
Sedan blev det lunch med pappa/morfar och shopping igen. Vi hade ju inget julpynt alls, så vi åkte till Rusta och köpte adventsstake, julstjärnor, kökshanddukar m.m. så nu har vi lite juligt hemma. Så mysigt!
Och igår var det äntligen första advent! Jag verkligen ÄLSKAR julen och allt som hör till. "Vem gör inte det?" tänker ni. Ja, vem gör inte det? Tycker det är så himla mysigt! Snön kom lagom också. Det gjorde så att den där mysfaktorn blev ännu mer på topp.
Vi tog oss en promenad i snöovädret också. Jag fattade inte att det stormade så mycket som det gjorde förrns vi väl var ute. J kunde inte fatta att jag menade allvar med att vi skulle gå ut och promenera. "Det är inte ens promenadväder", "jo det är det ju!". Vågade aldrig riktigt erkänna att jag hade fel när vi väl var ute och ansiktet var helt bortdomnat av all iskall blåst i facet. Gillar inte att höra hans "jag sa ju det!" så jag fortsatte att leda flocken på en promenad. Stackarn. Varför ska jag vara så envis?

Gårdagens Leonis


I samarbete med Twistshake har vi fått en en ny färg till våran samling. Hur snygg som helst! Med rabattkod sandraosorio20 får ni 20% på erat köp. Passa på!

THURSDAY

Gud vad jag älskar torsdagar. Hela veckan går jag och längtar till att det ska bli torsdag (haha vad tragiskt det låter). Torsdagar innebär öppna-förskolan...-HERE-WE-COME! Så himla mysigt att träffa andra mammor och deras små bebisar. Man gör samma sak om dagarna, så man har så mycket gemensamt. Oftast är det samma mammor där varje torsdag vilket är ännu roligare för då lär  man verkligen känna varandra. 
Sångstunden är Leonas favorit. Minns när jag var där första gången på sångstunden och la L framför mig på en kudde. Då bara låg hon där och kollade runt och undrade vad fan som hände. Varför sjunger alla? Hon hade inte lärt sig att vända sig då. Nu... nu är det omöjligt att få henne att ligga still. Hon vänder sig om till mage, ska ta lite på bebisen bredvid, krypa fram till fröken, försöka ta en tygbit osv. Man märker hur stor hon är nu! Hon har en egen vilja och känner hon för att krypa iväg så gör hon det. Vart är min bebis som bara låg där?!

Imorgon bitti är det babysim, så lika bra att gå och lägga sig. Förstår inte att mina fingrar ens samarbetar med min hjärna just nu. Känner mig helt död i huvudet.
Black friday är det imorgon också. Kanske ska ta en snabb tripp till stan efter babysimmet och se om man hittar något. JAJA sluta skriv nu, godnatt!

MIN FINA FAMILJ

Självklart så åkte jag också på den där magsjukan. Jag åkte ju som sagt hem till mamma i måndags och allting var frid och fröjd, vi hade det supermysigt. Lagade god mat, bakade muffins, kollade på 'The walking dead'. Klockan 03 vaknar jag och mår helt sjukt illa, hela den natten sprang jag fram och tillbaka till toaletten och hade frossa. Mådde illa till och från hela tisdagen och var så otroligt trött. Slumrade till så fort jag fick möjlighet.
Det var ju tur i oturen att jag blev magsjuk just när jag var hos mamma som nu kunde hjälpa till med Leona. Fatta att vara magsjuk och behöva ta hand om ett barn samtidigt. Hur klara man det?! 
Det blev att jag stannade en natt till då jag inte vågade sätta mig på ett tåg när jag mådde som jag gjorde. Finns det nå värre än att må illa? Jag klarar verkligen inte av det.

Skönt att vara tillbaka på banan idag. Vi har äntligen fått krama om pappan i huset efter två dagar på varsitt håll. Låter kanske lite för vissa, men för oss är det superlänge. Min fina familj. Vad vore jag utan er?