Sandra - Mamma till Leona

Kategori: Minnesbanken

LEONAS ALLRA FÖRSTA STEG

Idag är en stor dag i våran lilla familj. Leona tog sina allra första steg idag och jag är världens stoltaste mamma!! För någon vecka sedan lärde hon sig att stå helt utan stöd och nu går hon. Nu går det fort! Lite väl för fort. Men det är så roligt att se henne utvecklas och lära sig nya saker. Hon blir ju så stolt när hon lyckas med någonting. Hon älskar när man hejar och berömmer henne. Så himla söt.
Nu ligger hon bredvid mig, helt utslagen efter alla steg hon tagit idag. Även jag måste sova nu då vi ska upp tidigt imorgon och kolla på en resevagn som vi eventuellt ska köpa. Efter det blir det kalas för min pappa som fyllde år tidigare i veckan. Fullspäckad dag med andra ord.

Vi var ju hos min farmor och farfar idag och där fick Leona en liten present. En present till hennes första flygresa som närmar sig.

Hon pekade och pussade väskan flera gånger så den blev godkänd! 👍🏼

UPDATE OM NATTAMNINGEN

En liten update om hur det går med att sluta nattamma - det går verkligen jättebra! Natten mellan onsdag-torsdag somnade hon runt 20:30 och vaknade 06:15! Hon vaknade inte en enda gång! Det här blev andra gången som hon har sovit en hel natt sedan hon föddes. Det är så sjukt när man tänker att man inte har sovit en hel natt ostört på snart ett år. För dessa två nätter som hon har sovit hela natten så har jag ändå vaknat titt som tätt, för min kropp är van att vakna eller anar att något är fel eftersom ingen väcker mig. Ett helt år! Wow vad jag är duktig! 
Jag var så fruktansvärt stolt över henne när jag insåg att hon hade sovit så bra, så att klockan stod på 06:15 gjorde mig ingenting. Trött var jag och jag har nog inte gått upp vid den tiden på 3,5 år. Stoltheten måste ha gjort mig väldigt pigg.

ATT SLUTA NATTAMMA

I torsdags natt provade jag med en amningsfri natt för första gången, bättre sent än aldrig. Jag hoppades på att hennes sömn skulle bli bättre om hon inte behöver vakna för att amma flera gånger under natten.
Första natten vaknade hon fleeeera gånger och grät efter bröstet, men jag gav bara närhet tills hon somnade om. Jag blev förvånad över hur snabbt hon somnade om varje gång. Hon grät efter bröstet bara någon minut och sen somnade hon om. Andra natten vaknade hon endast 2 gånger och tredje natten, i lördags, var jag ute och åt middag och gick på bio med en tjejkompis så då vart den nya sovrutinen lite ändrad. J la henne som vanligt, men pga. att hon knappt åt någon mat under kvällen så behövde hon en amning när jag kom hem för att klara resten av natten. Halv två tror jag klockan var när hon fick sista amningen och sedan sov hon till 7. Natten till idag vaknade hon 2-3 gånger. Så jag hade rätt! Hennes sömn har redan visat sig bli bättre och jag vågar tro att den kommer bli ännu bättre när hon har vant sig helt. Varför har jag inte gjort detta för länge sedan? Det har bara gått på rutin att så fort hon vaknar så ger jag bröstet för då somnar hon om direkt och jag likaså. Det har varit så enkelt bara, men på senare tid har det bara känts onödigt för oss att vakna flera gånger för att amma när hon egentligen inte ens behöver det.
Nu får vi se hur många gånger hon vaknar i natt. Spännande! Godnatt på er.

10 MÃ…NADER

I lördags blev Leona 10 månader! Say whaaaat? Bara tanken av att hon fyller 1 ÅR om ynka två månader gör mig så stressad. Vart tog tiden vägen? Min lilla bebis som har gått från att vara en pytteliten människa som bara... låg där och inte kunde göra mycket mer än att sprattla på ben och armar, till att bli en tjej med stark vilja som går runt för fullt här hemma med sin gåvagn.
Minns i början när jag tyckte att vända sig, krypa, gå etc. var såååå långt borta, det är ju bara stora bebisar som gör sådant. Och här står vi idag, bara ett ögonblink från att hon ska ta sina första steg utan stöd. För det är just så långt tid det tar... ett ögonblink. Ett ögonblink senare och hon har växt 3 cm, gått upp 1 kilo och lärt sig 7 nya saker. Helt otroligt! 

Att gå är ju stora hiten just nu. ALLT som man kan gå med ska gås med, så länge den kan dras mot golvet så funkar det. Hon kan till och med ta händerna mot en karton, ställa sig upp på knäna och sedan gå efter den.
Hon har även börjat stå utan stöd mer och mer. Väldigt stadig dessutom, men hon vet inte om det själv. Hon står ofta utan problem, när hon inte är medveten om det. Typ som att hon står och håller i sig med en hand och så ska hon greppa efter något annat med den handen. Men så fort hon inser att hon står själv eller att hon ska bli av med sitt stöd så sätter hon sig ned. Inte på ett klumpigt sätt som att bara falla ner på rumpan, utan hon sätter sig ned jättelugnt och kontrollerat. Så hon har ju balansen. Längsta hon har klarat nu är ca 7 sekunder och det har trappats upp väldigt fort. Jag smsade J bara dagen innan då hon lyckades med ca 3 sekunder, så nu går det riktigt fort. Snart står hon utan problem och så hoppas vi att hon snart tar sina första steg.
Sedan har tand 3 och 4 kommit fram (minns inte om jag har nämnt det innan), vilket har varit fruktansvärt. Hon har haft så ont, varit supergnällig, haft feber och varit allmänt klängig. Det är på bättringsvägen som tur är.

Det går verkligen fort nu. Fortare än någonsin. Tänk att hon snart kommer gå!! Shit vilken sjuk tanke.

EN DAG I SIMHALLEN

Jag förstår inte hur alla andra mammor hinner blogga för jag hinner verkligen inte. Eller kanske om jag skulle skippa att ta tag i hushållssysslor medans L sover, men jag prioriterar en tom vask och rena kläder framför att sätta mig framför datorn... tyvärr. För det är ju så mycket roligare än att städa. Jag får nog skylla på att L sover rätt dåligt. När jag lägger henne för natten så vaknar hon 1-4 gånger innan jag går och lägger mig, så det blir inte mycket tid över till annat än det nödvändigaste. Så ser man på instagram att alla andra mammor "bloggen är uppdaterad med MASSOR av nya inlägg". HUR HINNER NI?! Vill jättegärna veta, för vill vara lika effektiva som er. Ärligt alltså. What's your secret? 

Idag har vi haft en jättebra dag, jag och Leonis. Vi har tillbringat dagen i simhallen, äntligen! Vi har inte varit där på två månader, så vi hade en liten tjej som var riktigt glad över att vara tillbaka. Herregud vad hon älskar att bada! "ja, hon är ju inte ett dugg rädd för vatten kan man väl säga" sa en pappa i vattnet idag. Nej, det har han rätt i. Vattnet gick precis upp till hakan när hon stod på alla fyra så hon kunde krypa runt där och ville då gärna krypa med munnen öppen. Det är ju rätt roligt att få vatten i munnen. 

Nu börjar klockan dra iväg, så nu är det dags att påbörja min kvällsrutin - glo på youtube tills jag somnar. Imorgon väntar en dag i Mall of Scandinavia med en mammakompis. Godnatt!

4 månader vs. 9 månader

3 Ã…R TILLSAMMANS

Vi har råkat ut för ännu en förkylning här hemma. Leona blev smittad förra torsdagen av en pojke på öppna förskolan. Jag kan verkligen inte förstå varför man inte stannar hemma tills alla är friska. Hur svårt ska det vara? Jag kan lova att det är föräldrarna som är så rastlösa att dom tar en chansning och går i alla fall. 
Leona är inte frisk än. Hon snorar och hostar fortfarande som om det vore dag 1 och nu har även jag hakat på. I natt trodde jag att min hals skulle explodera. Åh, vill bara att vi blir friska nu! Vi har varit hemma sedan i söndags, så det börjar bli pretty tråkigt. Man börjar klättra lite på väggarna. Jag har till och med möblerat om i sovrummet i brist på annat att göra. 

Igår firade jag och J 3 år tillsammans. Eller aa, han tycker att vi har varit ett par mycket längre. Men ni vet, man säger ju inte "NU är vi tillsammans". Eller inte vi i alla fall, utan man träffas och kommer till slut till den punkten där båda vet att man är tillsammans men ingen säger det högt. Så vi diskuterade det ett par månader in i vårat förhållande om vilket datum vi blev tillsammans, för jag är ju en sådan person som gärna vill ha ett datum. Lite fjantigt kanske, vad vet jag men sådan är jag. Då sa jag "men 1 februari låter väl bra?" och han var lite skeptisk och tyckte väl att vi var ett par innan det, men det fick bli vårat datum.
J slutade tidigare från jobbet igår för att komma hem och äta middag tillsammans med oss. Grillad kyckling och hasselbackspotatis stod serverad när han kom hem. Jag hade även bakat chokladbollar med frukt till efterrätt. Chokladbollarna blev jättegoda! Dom är utan gluten, ägg, mjölk och vitt socker. Jag hittade receptet på en blogg som jag tyvärr inte hittar tillbaka till nu. Rekommenderar verkligen dessa om man vill ha ett lite nyttigare alternativ.

Veganska chokladbollar
10 färska & urkärnade dadlar
1 dl osötat jordnötssmör
1,5 msk kakao
1 matsked honung
1 matsked vatten
Kokos att rulla dom i.

Mixa ihop alla ingredienser och rulla dom sedan i kokosen. 




9 MÃ…NADER

Kan ni fatta att min lilla stjärna blir 9 månader idag!! Det är ju helt insane! 9 månader i magen och nu 9 månader utanför. Helt fantastiskt. Tänk 9 månader inte är speciellt länge, men ändå känns det som att vi aldrig har varit utan henne. Som att livet innan hon kom inte existerar.

Jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Snart dags för 1-årskalas liksom. Numera pratar hon på för fullt. Så himla gulligt när hon frågar någonting. Något som inte riktigt går att tyda, men jag svarar alltid "ja" eller "vad säger du?" ändå. För att vara trevlig. Man hör på hennes tonfall hur hon ställer en fråga och så ser hon jätte frågande ut. Ibland höjer hon dessutom på ett ögonbryn. Som att hon tycker något är väldigt konstigt.
That moment när man inser att hon förstår mer än vad man tror. Där har jag VERKLIGEN  inte hängt med. Hon förstår bland annat att hon heter Leona, "kom, följ efter mig", "vill du bada?", "vill du se Babblarna?" and so on. Så fort jag frågar om hon vill se Babblarna så lyser hela hon upp och börjar direkt "babababaabaa". Dom där Babblarna alltså, vilka hjältar!
Hon har även lärt sig att ta sig fram på fötterna istället för knäna när hon kryper. Som en spindel. Detta gör hon mestadels bara när hon ska gå över en tröskel. Då kryper hon som vanligt fram till tröskeln, stannar till, tar sig upp på fötter för att gå över tröskeln och sen kryper vidare. Vilket geni!

Så med detta sagt så har vi numera en 9 månaders hemma som lär sig något nytt varje dag. En magisk tid. Jag ser fram emot att stå vid hennes sida och följa hennes utveckling för resten av mitt liv.

UTVECKLINGSFAS OCH KLAPPA HÄNDERNA

Nu är vi precis hemkomna från kalas nummer 1/2 för denna helg. Idag har vi firat min farfar som fyllde 65 år nu i veckan och imorgon ska vi fira min mamma som fyller år idag. Grattis mamma

Nu sitter jag i stort sett bara och väntar på att Leona ska vakna så jag kan flytta över henne från vagnen till sängen. Hon är för tillfället i en utvecklingsfas just nu så sömnen är inte den bästa. När man lägger henne för natten som brukar vara runt 20.00 så vaknar hon hela tiden fram tills att vi går och lägger oss. Då kan hon sova ett par timmar och från 03-04 tiden vaknar hon en gång i timmen vissa nätter och ibland lite färre. Jag får vara glad att hon somnar om på bara någon minut varje gång. 
Aptiten ska dessutom bli dålig i denna utvecklingsfas vilket hon också har och att den föräldern som är hemma är den enda som funkar och så är det V E R K L I G E N just nu. Hon är SÅ mammig! Dock så börjar det bli bättre, men vissa dagar så började Leona grina bara hon trodde att J skulle plocka upp henne. Samma på nätterna när J går in till henne när hon vaknat... hon GALLSKRIKER, men så fort jag tar henne så blir hon helt tyst. Hon klänger på mig konstant och ska alltid klättra på mig. När man sitter på golvet så kommer hon och attackerar mig med klätter och kläng. Supergulligt vissa gånger, men ibland väldigt krävande när man försöker få något gjort.

En annan fun fact a la Leonis är att hon äntligen har lärt sig att klappa händerna. Hon klurade ut det förra helgen och sedan dess har hon klappat händena NON STOP. Hon är så stolt att hon kan göra det, så hon gör det konstant.
Förra söndagen så var jag inne i badrummet och skulle sortera tvätt och J låg inne i vardagsrummet. Hon ville jättegärna visa oss hur duktig hon var så hon kröp först till mig, tittade fram bakom dörren, satte sig och klappade händerna. Då ville hon att även jag skulle klappa som "åh vad duktig du var nu". Sedan kröp hon till J, satte sig någon meter ifrån honom och klappade händerna. Och så här höll hon på huuuuur länge som helst och det var supergulligt! Min älskade lilla tjej vad du börjar bli stor.

Ps. L vaknade under tiden jag skrev inlägget. Vi var egentligen hemma runt 21-tiden. Nu förstår jag inte varför jag ens tillägger detta...

Dagens bus



Ã…R 2016

Ojojoj mitt första inlägg för i år. Tänk att det nu är 2017. Känns som vi nyligen gick in i 2016 som nyfikna blivande föräldrar, lyckliga och med en liten Leonis i magen. Men det är faktiskt ett helt år sedan. 365 dagar sedan för att vara exakt. Nu står vi här med världens mest underbara dotter som har tagit oss med storm och ännu mer lyckligare än vad vi var då. Hur det ens kunde vara möjligt.
2016 var ett helt fantastiskt år. Vi fick efter 9 månaders väntan äntligen träffa våran dotter. Bara det är ju helt fantastiskt och sätter år 2016 på en överlägsen första plats på världens-bästa-år-lista. Vi var med om en helt otrolig förlossning (för er som inte har läst den, här har ni DEL 1 och DEL 2). En förlossning som vi i våran vildaste fantasi aldrig kunde ha föreställt oss. Så under 2016 levde vi större delen i en bebis-bubbla. En bebis-bubbla utan dess like. En bebis-bubbla som svävade på rosa moln i ett godisland. Ungefär så. Så underbart var/är det. Ni som vet, ni vet vilken känsla jag försöker beskriva.
Vi har med andra ord haft ett helt underbart år där jag har fått uppleva så mycket tillsammans med min lilla familj. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och har utvecklats så enormt mycket. Jag har blivit mamma! Herregud. Jag är en mamma. En bättre titel kan man ju inte få.

MEN på 365 dagar kan det hända VÄLDIGT mycket. För våran del var mestadels av året helt fantastiskt, men sedan hände det som absolut inte får hända. En familjemedlem fick lämna oss alldeles för tidigt. Smärtan går inte ens beskriva och än idag kan jag fortfarande inte tänka på att hon är borta utan att bli gråtfärdig. Jag har haft väldigt svårt att bearbeta detta ska ni veta. Jag tror inte ens människor i min närhet har förstått HUR tufft jag har haft det med att acceptera hennes bortgång, för jag pratar inte om det. Jag kan inte prata om det. Jag vet inte hur man hanterar döden. Hur man bearbetar en bortgång. Det har nästan aldrig hänt mig tidigare. Jag försöker ta mig igenom det genom att inte tänka på det. Jag tror att det är fel. Jag tror man ska tänka på det, inse vad som hänt och ta sig igenom det. Men jag kan ju inte inse. Jag kan inte acceptera det och därav inte ta mig igenom det. Just nu ligger det molnet bara och svävar och så fort jag kommer i kontakt med det molnet så viftar jag bort det. Vad håller jag på med? Det är ju som att göra att hon aldrig har existerat. Hur hemskt är inte det? 
Det är något jag ska jobba med under detta år. Ett av mina nyårslöften. Bearbeta Lillis bortgång och hylla dom 10 åren hon fick på denna jord istället för att borsta det under mattan för att slippa känna smärta. Jag vill kunna tänka på henne och le. Minnas allt det fina.

Från dagens förmiddagsnap.

VÄRLDENS BÄSTA 2016

Är det bara jag som tycker att december bara flög förbi? Tycker att vi precis firade första advent och helt plötsligt var det julafton. Jag var så inställd på att det var så länge kvar. Kom på mig själv att skjuta upp saker och ting, som till exempel att slå in julklappar - "Jag gör det när det börjar närma sig julafton" och så var det bara tre dagar kvar. Det var så mycket som jag inte hann med nu när jag tänker efter. Hann inte njuta som mycket som jag egentligen önskat av allt det mysiga som kommer med december. 

Vi hade i alla fall en jättemysig julafton! Leonas första julafton och vår allra första julafton som familj. Hon har blivit SÅ bortskämd och fått så himla många julklappar av alla. Vi är så tacksamma för allt hon (och jag och J såklart) har fått och för alla fina människor som hon har runt omkring sig. Det är helt otroligt vilken fin familj och vilka vänner vi har. Herregud vad Leona kommer känna sig trygg och älskad när hon växer upp. 

Imorgon är det sista dagen som 2016 har att erbjuda. Världens bästa 2016! Jag kan inte annat än le och känna mig så lyckligt lottad. Vi vinkar hej då till året som varit och ser fram emot 2017. Frågan är bara hur i helvete vi ska kunna toppa 2016?!





Haha alltså den här bilden. Kolla hennes ben! Verkligen posera när kameran kommer fram.

1 YEAR AGO

Idag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att vi väntade en flicka. Vi fick dessutom ett litet smakprov på hur hon såg ut. ALLTSÅ FATTAR NI ATT DET DÄR ÄR LEONA?! Tänk HUR liten hon var där! Har för mig att jag var i vecka 21 där.
Minns hur lyckliga vi var när vi åkte därifrån och den där pirriga känslan i magen när man fått se sin lilla skatt live. Bästa känslan i världen... efter att man faktiskt har fött henne och fått upp henne på bröstet såklart (magen i mitt fall, då navelsträngen inte var tillräckligt lång för att hon skulle nå upp till mitt bröst).

HON KRYPER!

Alltså vet ni? Leona har äntligen lärt sig att krypa! Hon har ju länge kunnat ta sig fram, väldigt fort dessutom, genom att åla sig fram. Hon ligger helt platt på mage och drar sig fram med armar och ben.
Jag sa för ca en vecka sedan att hon väldigt väldigt snart kommer knäcka koden och det gjorde hon ikväll. Hon har länge stått på knä och verkligen försökt ta sig fram, men hon har inte riktigt fattat hur hon ska få fram benen... till i förrgår. Då lyckades hon ta sig fram två steg på knä. Men ikväll kröp hon som om hon har krupit hela sitt liv. Helt plötsligt så kröp hon! Hur otroligt är inte det?! Att bara helt plötsligt kunna det.  Alltså mitt mammahjärta dog! Jag gapa och skrek helt förtvivlat (av lycka givetvis) och sprang och hämtade kameran. Crazy mama, I know.
När jag hade lugnat ner mig lite så satt jag där på golvet och bara stirra på henne när hon kröp runt i vardagsrummet, fram till tvbänken, ställde sig upp på knä och kollade vad som fanns på bänken. Då tänkte jag att HERREGUD vad jag är stolt! Jag har nyss beskådat min dotters första kryp och hon har på bara några dagar vuxit (inte storleksmässigt) och lärt sig SÅ mycket bara senaste veckan.
Hon börjar kännas som en riktig människa nu. Kanske låter konstigt, vadå som en människa? Hon är ju en människa. Ja, jag vet. Men från att ha varit i sin egna lilla bebisvärld så har hon nu blivit mycket mer med i våran värld. Vet inte om ni förstår vad jag menar. Men nu är hon verkligen med på noterna. Man kan nu prata med henne och hon förstår. Hon förstår när man ropar på henne, hon förstår och härmar när man ber henne säga "mamma" och "pappa". Mest "pappa". Då låter det ungefär så här "ba ba ba ba". Hon förstår "aja baja" och "kom". Alltså listan kan göras såååå lång med allt hon har lärt sig på bara några veckor. Nu är det bara en tidsfråga innan hon springer omkring själv. Hon går ju för fullt redan nu (med stöd såklart). Så fort man gör handen tillgänglig så tar hon tag i den för att ta sig upp på fötter så hon kan stå och gå. Standard är ju när jag sitter på golvet, så ålar hon sig alltid fram till mig jätteivrigt och börjar klättra på mig. Hon använder mig som stöd.

Åh som ni kanske märker så är jag så himla stolt! Jag kan fortsätta att skriva i timmar om allt hon gör. En inblick i vår vardag. Men ingen skulle nog orka läsa det. Eller jo... typ min mamma och farmor typ. 


FÖRSTA LUCIATÅGET

Leonas första luciatåg - CHECK! Finns det något bättre än alla first-timer? Nej, det gör fan inte det. Första leendet, första tanden, första julen, första bajset... Alltså ALLT verkligen! Eller njae, inte tråkigheter såklart. Allt som Leona får uppleva för första gången är så speciellt för mig och jag vill göra varje ögonblick så minnesvärt som det bara går.
Hon var i alla fall världens sötaste lilla tomtegumma (haha, tomtegumma). Så otroligt söt i sin klänning och sin lilla mössa. Hon älskar sångstunder så hon ville gärna stå upp och hoppa upp och ned. Dansar eller diggar vet jag inte riktigt, men det är urgulligt!

Att stå är det som är roligast just nu. Ska man försöka sätta henne ned på t.ex. golvet för att klä på henne så gör hon 'pinnen', spänner hela kroppen raklång för att försöka komma upp på fötter. "Jag är för stor för att sitta, jag vill stå!".
Jag kan verkligen inte förstå hur hon blev så stor så himla fort? Hur är det möjligt att tiden kan gå så fort? Samtidigt som det är så himla kul att följa hennes utveckling så får jag även lite ångest över att det går alldeles för fort. And I knooooow, att jag skriver om det här med tiden allt för ofta, men vet ni? Jag nojar över det allt för ofta också.
Jag vill aldrig  att hon ska växa upp! Aldrig börja på dagis. Aldrig börja i skolan. Aldrig bli tonåring. Aldrig flytta hemifrån. Aldrig bli vuxen. Jag vill ha min bebis för alltid. Ibland är jag rädd att jag nojar FÖR mycket inför den dagen hon ska börja på dagis att jag glömmer att leva i nuet och bara njuta av tiden. Försöker slå mig själv på fingrarna. Sluta nu.



UPDATE FRÃ…N OSS

Här har det inte hänt så mycket senaste dagarna om jag ska vara ärlig. Leonas förkylning har gjort att vi bara har varit hemma. Men här är lite update från oss:

  • Leonas tomteklänning med luva hänger redo på garderobsdörren. Imorgon är det nämligen dags för Leonas första luciatåg på öppna förskolan. Alltså hur gulligt?! Som tur är är det på morgonen så J kan även vara med innan han åker till jobbet.
  • Våran tvättmaskin testade verkligen mitt tålamod idag. Igår på dagen tvättade jag en maskin som inte gick att öppna när den var klar. Provade köra ett nytt program, centrifugera, stänga av, sätta på, MEN LUCKAN VÄGRADE ÖPPNA! Tänkte att jag låter den stå över natten, så bör den gå att få upp imorgon. NEJ! Imorse slog jag på maskinen igen på samma program och den vägrade öppna igen. Jag var helt tokig här hemma. Öppnade upp hela uttaget och pluggade ur den i en timme, tömde på vatten manuellt... ja, allt som gick att göra gjorde jag minst två gånger.
    När jag spenderat halva dagen åt att försöka få maskinen att öppna sig och svaret från kundtjänst var "vi skickar en tekniker som bör ringa upp dig om senast 5 arbetsdagar" så blev jag tokig. 5 ARBETSDAGAR?! Jag hade ett berg av kläder som skulle tvättas + en bebis som ofta har flera ombyten om dagen. Jag kan inte vänta i 5 dagar.
    Jag fick spel och slet upp luckan med en skruvmejsel. Det tog tid och några grader argare för min del, men till slut flög den upp. Det lämnade en del spår på luckan, men nu funkar den felfritt!
  • 18 dagar kvar till julafton.
  • Jag älskar min familj (ingen update, men förtjänar att listas).

Här har ni några bilder från i söndags när vi bakade pepparkakor. Godnatt!





2015 vs. 2016.
Det har blivit lite av en tradition att J gör ett pepparkaksporträtt av oss. Bilden till vänster var väldigt mörk såg jag nu. Det ska i alla fall vara jag och J som han gjorde förra året.
Den till höger gjorde han nu i söndags. Detta år med barnvagn och det bästa som någonsin hänt oss - Leona.

 

1 DECEMBER

Då är det äntligen december! Finns det nå bättre? Hela december är så himla mysigt och den här nedräkningen till julafton är ju nästan det bästa. På något sätt känns det dessutom ännu mysigare nu när man är en liten familj. Lillans första jul också, hur underbart är inte det? 
Jag har gått all in och gjort en egen julkalender i år till Leona och J. Dom delar på den, så dom får öppna ett paket varannan dag. Först på tur var givetvis Leona som fick öppna sitt första paket idag. Första paketet innehöll en pyjamas och det var väl inte så där jätteroligt kanske. Kartongen var roligare tyckte hon. Men men... pyjamas behövs fyllas på i större storlek då hon har växt ur en massa. In med nytt!
Men jag då? Man kan ju inte gå och köpa paket åt sig själv och lägga i kalendern. Eller klart man kan, men det är ju inte alls lika roligt. Tror jag går och köper en chokladkalender till mig själv imorgon. Ingen jul utan chokladkalender är mitt motto.

Annars har vi haft J hemma idag då vi har smittat ner honom också. Här är jag så där självisk igen och tycker att det är lite mysigt att ha honom hemma trots hans snorande och hostande. Vardagslyx att ha honom hemma en vardag.
Det blir att hoppa över babysimmet imorgon och kurera Leona helt och hållet. Av någon anledning så har hon varit ännu snorigare idag, så vi ger det en till hemmadag och sen hoppas vi att hon blir frisk. 

Nu ska jag borsta tänderna och slänga mig i sängen där mina två hjärtan redan ligger och myser. Godnatt!